Att kaniner bor under marken i det vilda vet de flesta. Men hur är dessa uppbyggda? Vem får komma in var och vad händer där nere under marken? Det och lite till får du svar på i denna artikel.
Kaniner gräver sina gångar genom att gräva med framtassarna och skjuta iväg jorden med baktassarna. Den underjordiska världen kan bli mycket komplex och stor, men det beror lite på jorden de gräver i. Är marken för porös kan den inte hålla upp lika långa gångar och därför begränsas vissa kaniners bobyggande av omgivningen.
Kaninernas underjordiska system består av gångar, ”mötesplatser”, ”vilorum” och bohålor. Nästan alla delar är i regel sammanlänkade, men det finns också hål i marken som bara leder till vilorum eller bohålor. Denna text beskriver strukturen när kaninerna bygger i stabil jord. I lös jord/sand rasar hålor in titt som tätt och därför läggs inte tid på att bygga stora system.
Gångarna utgör den största delen av det kaninerna gräver. De är smala och svänger ofta, något som ska förvirra och försvåra för rovdjuren som ibland tar sig ner i gångarna. Här och där finns det vidare partier som är till för att kaninerna ska kunna passera varandra på ett smidigt sätt. Kanske är det så att kaninerna har ett system för vem som ska vänta och vem som ska ta sig vidare i tunneln, det är det ingen som vet.
Kaninernas byggnationer täcker ofta stora ytor och därför finns det också väldigt många utgångar och ingångar. Dessa delas in i två olika typer; normala in- och utgångar samt paniklösningar för att snabbt kunna fly. De normala in- och utgångarna är de man lätt kan se på t.ex. en sluttning, de är grävda från ovan jord och brukar ha en hel del jord och pluttar omkring sig. Panikhålorna är oftast placerade där man inte ser dem, under en buske, vid en stor sten eller liknande. Dessa grävs från under jorden så att det inte ska ligga massor av jord utanför. Dessutom är de ofta väldigt djupa och branta, något kaniner kan hantera men som gör det svårt för rovdjur.
Utöver de långa gångsystemen finns det också korta återvändsgränder som bara går till vad man kan kalla ”vilorum” och bohålor. Ibland finns dessa längs med gångsystem, men speciellt ”vilorummen” tenderar att ligga för sig själva. I ”vilorummen” kan flera kaniner vara samtidigt och tvätta sig, vila och äta blindtarmsavföring.
Lågt rankade honor får ofta lägga sina bohålor en bit bort från de trygga gångsystemen eftersom att de högrankade vill ha dessa för sig själv i nästan alla fall. I de gångar som bara leder till bon får bara honan som byggt denna gå in. Deras enda ingång sluttar neråt för att hålla ungarna inne och honorna slåss ofta för bra platser att gräva sina bon. Många faktorer spelar in, risk för översvämning, stabil mark, gömd plats och utsatthet för rovdjur. Väl färdiggrävd fyller honan boet med växter och päls inför att ungarna ska komma.
Nu när du vet hur kaninerna lever i det vilda är det kanske inte så konstigt att många är kritiska till 0,5 m^2 burar utan tillgång till gömställe. Det är naturligt för kaniner att bygga och fixa sin boplats, ha ett eget utrymme och att umgås med andra kaniner, på vissa platser. Sådant måste man ha i åtanke när man skaffar en tamkanin.
Källa: Anne McBride, 1998, ”Why does my rabbit” (tryckt 2009)
samt studentarbeten från SLU
Text och bild: Emma Almquist
コメント