Hoppavel, skillnad från utställningsavel

Hoppaveln har många likheter med avel av utställningskaniner, men kanske än fler olikheter. Anledningarna till detta är många. En given faktor är att vi inom hoppaveln avlar mer för funktion, än inom utställningsaveln där utseende och exteriör enligt standarden är det klara målet.

Denna artikel är tänkt att läsas och visa likheter och olikheter jämfört med rasavel. Mer om rasavel kan du läsa i artikeln: Rasavel enligt Kjell Carnbrand

Fördelar

En klar fördel med avel av hoppkaniner är att en hoppkanin inte behöver vara av en speciell ras och korsningar är välkomna. På så sätt får de som avlar hoppkaniner fördelen att de inte är bunden till en specifik ras och kan korsa in nytt blod lättare eftersom man återigen inte behöver hålla sig inom en viss ras. Särskilt tydlig blir denna skillnad om man inom rasaveln föder upp djur av en ras som finns i väldigt liten utsträckning. Då antalet djur är litet är det svårare att få in nytt blod i linjerna och en högre inavelsnivå är ofta följden.

Man skulle ju också kunna tänka sig att när man avlar på funktion får man lättare fram friskare djur då djurens utseende spelar mindre roll. En hoppkanin kan se ut "hur som helst" även om många har en klar bild av hur de vill en hoppkanin ska se ut - denna bild speglar ofta en kanin som har en kropp som underlättar då kaninen ska hoppa större hinder. En sund kropp borde det ju vara - eller?

Dessa fördelar låter ju som om hoppaveln skulle vara den sundaste, om man jämför med utställningsavel. Men det som låter fint på pappret är tyvärr inte hela sanningen.

Nackdelar

Att aveln av hoppkaniner inte är bunden till en given standard är förvisso en fördel. MEN det finns även nackdelar med detta. Nackdelarna är att aveln blir mer spretig, dvs. alla har olika mål vilka kan dra åt helt olika håll. På gennivå borde detta vara något positivt men ett klart mål och syfte med sin avel är ett måste för att man ska få de framsteg man vill ha inom aveln. 

Behövs kunskap

Om några år skulle min förhoppning vara att detta stycke kunde strykas ur denna artikel. Men idag är inte så fallet. Uppfödare av hoppkaniner har idag inte alls samma kunskapsbas som uppfödarna inom rasaveln besitter. Aveln av utställningskaniner är mycket äldre än hoppaveln som började runt 1990talet. "De gamla rävarna" inom utställningsvärlden besitter oändligt med kunskap, kunskap de gärna delar med sig av. På så sätt förs kunskapen vidare från de äldre till de yngre. Samma utbyte finns inte inom aveln av hoppkaniner vilket är synd och en stor nackdel.

Foto: Sofie Jansson

Olika värderingar

Det skall nämnas att man inom hoppaveln har andra värderingar. Ofta har en hoppare ett färre antal djur än en rasuppfödare. Den enskilda individen får mer utrymme och många inom hoppvärlden har ibland svårt att acceptera de värderingsskillnader som finns mellan dessa båda "världar" (utställning/ras & hoppning/kel). 

Den enskilda individen har ofta inom hoppaveln ett större värde. En hona är oftast inte bara en avelshona som är tänkt att få kullar, utan hon är en tävlingskompis som om man har tur ska hålla i många år på banorna. Att ta kull efter henne är därför inte den främsta prioriteringen. 

Fokus & mål

Alla borde läsa artikeln av Kjell Carnbrand, även hoppuppfödare. För vi missar viktiga saker inom hoppaveln. Som sagt är en kaninhona oftast först och främst en tävlingskamrat. Blir hon sedan duktig på banan brukar man låta henne få en eller flera kullar. Här glömmer man dock att fokusera på egenskaper som redan nu har visat sig ha stor betydelse - honans moderegenskaper. Dessa egenskaper får inte alls lika stort utrymme inom hoppaveln. 

Foto: Ylva Persson Tidigare nämndes att hoppaveln borde ju vara en sund avel då man avlar för funktion. I många avseenden är nog en hoppkanin friskare då den lever ett mer aktivt liv. Men här är det viktigt att lägga stort fokus på hälsa och sundhet hos djuren, något som ofta glöms då man direkt börjar fokusera på de mindre detaljerna. 

Denna artikel kan låta kritisk mot hoppaveln. Det är inte meningen utan artikeln är tänkt att läsas som en direkt jämförelse till Rasavel enligt Kjell Carnbrand. För att få en väl fungerande avel är det viktigt att vara öppen för lärdom från både inriktningarna.

Text & foto: Sandra Magnusson © Kaninmagazinet 2015

Bilder lånade med tillstånd.