I det vilda bor kaniner i hålor i marken, mer eller mindre tillsammans med andra kaniner. Men hur fungerar det egentligen? Vem bestämmer? Umgås de? Det ska du få veta mer om nu!
Där man ser en vildkanin hittar man oftast fler!
Först och främst; varför lever kaninerna i grupp? Detta beteende har sin rot i att kaniner är extremt utpräglade bytesdjur. Precis som för många andra bytesdjur utgör gruppen en säkerhet för individerna i den. Är man många ögon och öron som håller utkik så kan man lättare upptäcka rovdjur och risken att ett rovdjur som faktiskt lyckas smyga sig fram tar just dig minskar om det finns många andra att välja på.
Kolonierna är uppdelade i parningsgrupper med ett litet antal hanar och ett större antal honor. En grupp är oftast mellan 5-15 individer, med en alfahane som styr. Det är av största vikt att alfahanens position är stabil, annars ökar risken för aggressivitet i gruppen. Resten av individerna sätter också upp en tydlig rangordning genom aggressiva sammanstötningar, och sedan behålls gruppstrukturen genom att kaninerna beter sig utefter sin rang. Redan tidigt sätter unga djur sig in i systemet genom att slåss med varandra och, när de vuxit till sig lite, även de vuxna. De lågrangade kaninerna får utstå en hel del, men de ger oftast inte igen över huvud taget.
Med en så stark hierarki är det viktigt att de underlägsna kaninerna visar respekt för de som står högt i rang, till exempel genom att tvätta deras päls. Ju högre kaninen är i rangordningen desto fler fördelar får den i form av partners, bättre bohålor och så vidare. Även i vänligt umgänge med andra kaniner så får den dominanta kaninen fördelar, så som att få ta emot mer putsning från andra kaniner än en underlägsen kanin får göra. Dock är det viktigt att påpeka att oavsett rang så får kaninerna ut mycket av varandra socialt. Hierarkin är mer skarp under parningssäsongen. Då kan plötsligt två honor som verkat ha en god relation slåss intensivt om tillgång till den bästa bohålan. Hanar som blir könsmogna kommer också att röra om i den sociala strukturen genom att utmana högre ställda hanar, något som ofta slutar med att någon av dem måste lämna gruppen. Trots denna problematik kan kaniner forma starka band till varandra och dessutom visa att de föredrar vissa individer framför andra. Oftast finns speciellt starka relationer mellan kaniner av olika kön.
Forskning har visat att kaniner är mycket anpassningsbara i sina gruppstrukturer. Miljön, tillgången till föda och boplats, spelar mycket stor roll för hur stora grupperna är och hur mycket kaninerna umgås. Om konkurrensen om t.ex. hålor är mycket hård uppkommer fler aggressiva sammanstötningar och kaninerna undviker varandra, men om det finns gott om bra mark att ha hålor i så lever kaninerna oftast ganska fredligt tillsammans och kan spendera en hel del tid ihop under och ovanför marken.
Tama kaniner är inte lika aggressiva mot varandra som de vilda är.
Tamkaniner visar lägre aggressionsbenägenhet än vildkaniner och domesticerade kaniner lever gärna tillsammans i större utrymmen där människan ser till att tillgången är god på både bohålor och föda.
Text och foto : Emma Almquist © Kaninmagazinet 2015