Europeisk kanin (Oryctolagus cuniculus) är den kaninart vi i Sverige kallar för ”vildkanin”. Man tror att kaninen ursprungligen härstammar från Spanien och att romarna spred arten över Europa.
Vildkaninen kom till Sverige i början av 1900-talet. Jägare inplanterade dem i Skåne och på Gotland i jaktsyfte. Populationen ökade kraftigt trots jakt och idag finns kaninerna i Skåne, norra Halland, södra Småland samt på Gotland. Anledningen till att de inte sprider sig mer norrut tros vara på grund av vinterklimatet samt utbrott av sjukdomen kaninpest (myxomatos). Förutom Europa så finns arten inplanerad på andra ställen i världen, så som i Afrika och Australien samt på Kanarieöarna.
Utseendemässigt är kaninen ungefär 35-45 cm lång och väger runt 1.3–2.3 kg. Några skillnader från hararna är att de är mindre, har kortare bakben och öron samt att öronspetsarna är bruna (hararnas är svarta). En vanlig myt är att kaniner och harar kan få ungar tillsammans, men så är inte fallet.
Foto: Emma Almquist
Födan är främst gräs och växter så som buskar och örter. De äter även trädgårdsväxter och rotfrukter och ses därför som ett skadedjur på många ställen.
Kaninerna lever i kolonier och gräver hålor i marken. Mellan hålorna gräver de gångar och på så sätt binder de ett nätverk. Vid fara har de flera flyktvägar ut. I hålorna och gångarna tillbringar den större delen av dagen och vid kvällar samt nätter är de aktiva uppe på marken. I hålorna föder honorna också sina ungar.
I vissa städer mer norrut finns det också vilda kaniner. Dessa härstammar dock inte från den europeiska vildkaninen. De är förvildade tamkaniner som sedan har förökat sig.
Text: Fanny Arvendal © Kaninmagazinet 2014