Ibland föds kaniner med olika defekter och det kan bland annat bero på att föräldrarna bär på någon defekt eller att det finns längre bak i släktet. Det kan även bero på att just den rasen bär på en speciell gen, till exempel bär dvärgraser på dvärggenen som ger såkallad mupp.
En defekt försvårar alltså kaninens rätt att leva, den påverkar vardagen, vissa defekter kan dem inte alls leva med utan föds döda eller dör lite senare.
Många av våra tamkaniner idag har defekter om dem skulle bo ute i naturen. En kanin med hängöron är inte bra eftersom dem inte kan vända öronen i olika riktningar som behövs för att höra faror. Albino (vid rödögd) kaniner skulle synas väldigt lätt (undantag för vintern). Långhåriga kaniner skulle inte heller ha det lätt ute i naturen med tanke på att dem lätt skulle få tovor och det skulle fastna saker i pälsen på dem. Hade vildkaniner dessa egenskaper skulle dem vara ett enkelt byte för rovdjur – släpp inte ut tamkaniner i naturen! Dem klarar sig inte / överlever inte länge.
En frisk och normal kaninunge Foto: Cornelia Andersson
En bland dem vanligaste defekterna är bettfel som kan visa sig som underbett, tångbett, överbett, bettfel på hörntänderna osv. Bettfel kan du läsa om i en av våra artiklar, känsliga läsare varnas.
Vi alla tolkar defekter olika, en del anser att dem måste avla på djur som har eller kan ha defekter för att komma vidare i sin avel. I Sverige är det dock förbjudet att avla på kaniner med skadliga defekter. Som uppfödare kan man ägna sig åt inavel för att upptäcka defekter bland sina linjer, du kan läsa mer om inavel i en annan artikel. Vi har även en hel kategori för genetik som är intressant! Nu beskriver vi några av de vanligaste defekterna.
Mupp och Dvärgväxt
Närbild på mupp Foto: Skogsbackens kaniner
Dvärgväxt/dvärggenen är vanlig bland dvärgkaniner, allra vanligast på hermeliner. Som uppfödare tänker man inte så mycket på denna defekt och avlar oftast fritt på det, har man otur får man några muppar i en kull då och då. Får man det allt för ofta bör man tänka om och skaffa nya avelsdjur.
Vanlig kaninunge bredvid en mupp Foto: Sara Andersson
I en enkel uppsättning gör genen att kaninen blir mycket mindre och kommer alltid se ut som en kaninunge med en vikt under kilot. Själva defekten uppstår i dubbel uppsättning, då kommer en såkallad mupp. Har båda föräldrarna dvärggenen kommer teoretiskt sätt 25 % av avkommorna få denna genen i dubbel uppsättning och de kommer bli hälften så stora som deras syskon. Deras kännetecken är att dem är väldigt små och har oftast ett missformat huvud. Inom ett par dagar kommer dem dö av svält eller uttorkning eftersom tarmsystemet inte är utvecklat, därför ska dessa avlivas direkt vid födsel. Det är inte rättvist på något sätt att hålla dem vid liv- så länge det går eftersom det bara är plågsamt för alla inblandade.
Alla hermeliner som är små behöver inte bära på dvärggenen. Detta ses som sagt inte så ofta som en defekt, avla på djur som inte gett muppar förr.
Megacolon drabbat vitscheckar
Megacolon är en tarmsjukdom som drabbar kaniner med brokningsanlag, vitscheckar. Med megacolon menar man förlamning av tarmen. Vitschekar kan få sämre nervförsörjning i tarmen och kan leda till brist på Tonus i tarmmuskulaturen, ett symtom som kallas Paralytisk ileus. Detta leder till att tarmen stannar upp och innehållet fastnar eftersom tarmen inte kan föra det vidare. Oftast klarar sig inte dessa kaniner mer än ett år men det finns även dem som klarar sig bra och får leva ett långt liv utan problem. Det är olika från kanin till kanin.
Det kan vara svårt att urskilja en vitcheck, dem har mindre teckning är brokade och mantlade kaniner.
Man kan enkelt undvika att få kaniner med megacolon genom att inte para två brokade kaniner.
Hippos
Denna defekt har fått sitt namn efter sitt utseende, hippo betyder flodhäst och det är så kaninungarna ser ut vid födseln. Defekten förekommer inte allt för ofta i Sverige, men den finns.
Max Factor
Denna defekt är inte så vanlig i Sverige än som i andra länder, men den finns. Detta drabbar oftast hermeliner inom utställning – eftersom de ska vara extra rastypiska. Avlar man i enkel uppsättning får man en hermelin med kraftigt rastypiskt huvud. I dubbel uppsättning blir resultatet en svårt missbildad unge, som saknar ögonlock och har inåtvända och konstigt formade ben.
Text: Nathalie Månsén © Kaninmagazinet 2015 Källa: kaninfärg.se, medirabbit.com
Commenti