Inavel är ett begrepp som får många att tänka negativt. Men det finns faktiskt fördelar med inavel, om man använder det på rätt sätt. Det är ett mycket effektivt sätt att ta reda på om ens avelsdjur bär på gener man inte vill ha med i sin avel eller om det finns dolda anlag för defekter. Samtidigt finns det en del negativa aspekter och man måste veta vad man håller på med!
Denna kanin är inavlad, pappan är även hennes morfar
Foto: Anna Odenbrand
Inavel är när man parar två individer som är släkt med varandra. För att ta reda på befintliga defekter eller gener parar man nära släktingar med varandra t.ex. kusiner, syskon, mor och son eller farfar och dotterdotter. De har många gener och anlag som är lika, vilket gör att ungar efter två besläktade djur kan visa vad som kan ligga dolt i släkten. En del erfarna uppfödare använder sig ofta av inavel eftersom de vill ha så lika djur (genetiskt lika) som möjligt. Om det kommer fram ev. defekter eller oönskade gener tas de djuret ur avel. På så vis för man inte de defekta generna vidare. Det tar många år och kräver stora kunskaper om genetik. Men genom detta kan man själv försöka skapa sin perfekta kanin med temperament, likhet och rasstandard. Man kan alltså välja en kanin med ett speciellt anlag man gillar och avla vidare på det för att sedan fortsätta att förstärka detta anlag tills man får den ”perfekta” kaninen. Två exempel där inavel används är skapandet av nya raser och även spridandet av en specifik färg från en individ till flera.
Vid upprepad inavel förstärker man anlag (både bra och dåliga) men det försvinner även anlag, och de som försvinner kan inte återfås om man inte avlar in det igen med ett annat djur.
Foto: Emma Almquist
Det är synd om ungarna som föds med defekter. De kan växa upp med t.ex. bettfel där tänderna inte kan nötas normalt (vilket gör att man måste klippa dem regelbundet eller avlivas). De kan även dö en plågsam död som nyfödda. Dyker det inte upp några defekter i ens avel kan man konstatera att sannolikheten är liten att det finns några dolda sådana - vilket är positivt.
Det finns många som har fördomar mot inavel, kanske för att vår egen art (människan) tål det väldigt dåligt. När det gäller kaniner är det är varken svart eller vitt: det kan ge bra resultat - eller ibland leda till katastrof. Det beror på vilka gener kaninen bär på.
Alla djur är olika känsliga för inavel. Till exempel möss och råttor klarar inavel bra utan att drabbas av problem. De använder man sig av när man vill ha försöksdjur som är så genetiskt lika som möjligt. Detta eftersom man vill mäta olika inre eller yttre tillförda faktorers påverkan på funktionen i sin helhet. Det är en fördel om alla individer i testen är så lika som möjligt för att kunna utesluta individuella skillnader. Det finns vissa mus-stammar som är i stort sett identiska genetiskt sett.
Kaniner tål hård inavel ganska dåligt eftersom man får ”inavelsdepression” efter endast ett par generationer. Detta visar sig i liten kroppsvikt eftersom de tillgodogör sig näring sämre. De har också svårt att få ungar och får sämre immunförsvar vilket gör att de drabbas lättare av infektioner vilket leder till att de får svårare att överleva. Men någon enstaka inavelsgeneration och sedan övergång till Linjeavel är bättre för kaniner. Läs mer om Linjeavel i en annan artikel.
När man inavlar så fördubblar man gener som föräldrarna har, bra som dåliga. Finns det defekter så kommer de snabbare fram. Genmaterialet blir alltså inte lika variationsrikt som om man utavlar (avlar på djur som inte är släkt med varandra). Ibland kan man behöva ”kontrollera” om en viss linje bär på genetiska defekter genom inavel. Men i regel ska man försöka undvika det.
Det är viktigt att framhäva att inavel är ingenting man ska göra om man inte är en erfaren uppfödare och har den kunskap som krävs. Man ska inte göra det i syftet ”bara för att” eller liknande skäl. Detta görs endast för att komma vidare i sin avel och få reda på om det ligger dolda effekter hos kaninerna.
Tack till Birgit - kaninhem.se och Sandra Magnusson för hjälp med texten.
Text: Nathalie Månsén, Sandra Magnusson och Birgit.
Commentaires