Har du en vuxen kanin som är aggressiv eller rädd, en kanin som aldrig kommit ur ”tonårstrotset” som du inte vet hur du ska hantera?
Enligt forskning är aggression det vanligaste problembeteendet som kaninägare upplever. Det finns indikationer på att honkaniner uppvisar aggressiva beteenden oftare än hanar. Kom ihåg att en kanin som uppvisar aggressiva beteenden alltid är stressad och känner obehag. Den är inte ”dum”. Här får du en del tips och idéer på hur du kan gå till väga med din kanin och börja träna den. Behöver du hjälp rekommenderar vi att du kontaktar en etolog för hjälp.
Kom ihåg att du aldrig får släppa ut din tamkanin i naturen. Vill du inte ha kvar din kanin så måste du antingen avliva eller hitta ett nytt hem som vet vad kaninen har för problem.
Rädd kanin
Aggression i naturen och hos oss
I naturen kan kaniner uppvisa aggression mot andra kaniner om det uppstår konkurrens kring en resurs, så som mat eller en bohåla. Det är dock ovanligt eftersom de lever på så stora ytor. I fångenskap är kaninerna mycket mer pressade, eftersom de lever på mindre ytor och ibland har de inte så mycket att göra.
Innan en kanin uppvisar de beteenden vi ofta kallar ”aggression”; morrande, utfall, bett osv. har de nästan alltid uppvisat flera varningssignaler. Det är vanligt att vi människor missar dessa signaler och lär kaninen att de är onödiga. Istället tar de till hårdhandskarna. De skriker eftersom vi inte lyssnar till deras viskningar. Därför är steg ett i en behandlingsplan för aggressiva kaniner att ägaren lär sig att läsa kaninspråk i detalj.
Vad är orsaken? Arv och miljö
Varje individ är unik och har en kombination av arv och miljö som gett den kanin du har framför dig idag. Det finns ingen lösning som fungerar på alla kaniner.
Något som dock är allmängiltigt är att alla kaniner gör det som fungerar för dem. De gör det inte på grund av trots, onda planer eller hämnd. De gör det inte för att de är ”dumma”, ”tjuriga” eller ”dominanta”. De gör det för att uppnå en konsekvens. För aggressiva beteenden är den önskade konsekvensen ofta avstånd.
I praktiken ser det nästan alltid ut såhär:
1. Kaninägares hand kommer fram (”usch så läskigt” tycker kaninen) 2. Kaninen stelnar till, spänner öronen 3. Kaninägarens hand kommer närmare (”men hallå, lyssna på mig!”) 4. Kaninen morrar eller biter 5. Kaninägarens hand försvinner (”puh, så skönt att slippa det läskiga”)
Tänk så bra om vi hade stoppat redan på steg 2, så hade kaninen aldrig behövt tala med stora bokstäver.
Kaninens arv från mamman har stor påverkan på dess temperament. En stressad och rädd hona får ofta ungar som är mer stressade och ofta räddare, vilket kan leda till aggression. Om du köper en ung kanin är det bra om du kan få träffa föräldrarna till kaninen. Är de trevliga och lever i en bra, lugn miljö så har din kanin bra förutsättningar.
Många kaniner börjar uppvisa ”tjuriga” beteenden i "tonåren", en period i kaninens liv som oftast pågår ungefär mellan det att kaninen är 4 månader till ca 8 månader. Många kaninägare vittnar om att kaninens första levnadsår är lite extra påfrestande. Det handlar troligtvis snarare om att kaninen är stressad av alla inre förändringar än att den är trotsig. Ge den en trygg miljö och påminn den om att du är snäll.
En kanin som har ont eller mår dåligt kommer ha en lägre tröskel till aggression. Obehag och aggression hör ihop. Du kanske själv vet att du kan ha lite lättare att börja bråka om du har ont i huvudet. Det samma gäller kaniner.
Kaninen attackerar
Vad kan man göra för att hjälpa sin aggressiva kanin?
Först och främst ska du ta din kanin till veterinären för att utesluta sjukdom eller skada. Kaniner döljer sådant in i det sista, så du kanske inte märker något annat än aggressionen.
Skapa en trygg miljö för kaninen. Det är A och O för att kunna skapa en god, tillitsfull relation till kaninen. Ge den många gömställen och lyssna när den ”pratar” med dig. Ber den dig att backa så ska du backa, redan innan den behöver morra och göra utfall. Vill den fly och gömma sig, så ska den få lov att fly och gömma sig.
Öka kaninens yta och antalet resurser (höhäckar, vattenskålar, gömställen och annat viktigt), så att den inte behöver känna att den måste försvara något. Då kommer också kaninen lättare kunna välja att fly istället för att attackera.
En nästintill magiskt effektiv kombination av metoder heter desensitisering och motbetingning. Desensitisering betyder att vi gör kaninen mindre känslig för din närvaro genom att du långsamt vänjer den vid dig. Du håller dig alltså på sådant avstånd att du inte provocerar fram en aggressiv reaktion eller stress. Samtidigt kombinerar du det med motbetingning, som byter ditt värde från läskig till trevlig. Lättast är att se till att kaninen får något gott varje gång du kommer. Du kan till exempel försiktigt kasta lite goda blad och örter varje gång du kommer. Långsamt, i kaninens takt, kommer du närmare och fortsätter vara ett tecken på att godsaker kommer. Den här processen kan ta lång tid, beroende på din kanins problem. Under tiden måste du kunna städa toalådor och ge vatten och hö. Locka då bort kaninen med örterna så att du inte utsätts för risk och kaninen inte får negativa upplevelser av dig.
Kom ihåg att inte hantera din kanin på sätt den inte tycker om, när det inte är absolut akut nödvändigt. Träna den sakta och säkert till att tycka om olika hanteringsprocedurer så att den har kontroll och får belöningar via er interaktion. Ignorera aldrig tecken på rädsla, frustration och stress. Kaniner kan till exempel lära sig att få klorna klippta, att hoppa in i transportburar, att bli burna och mycket mer. Allt med planerad, belöningsbaserad träning.
Om kaninen visar aggression kring sin matskål bör du fundera på kaninens foderstat. Den ska alltid ha tillgång till gott hö som gärna kan kompletteras med bladgrönt. Pellets är ofta inte ett måste, och ska det ges kan det ges utstrött på golvet. Då blir det inte en enda liten plats som blir superviktig, så som matskålen kan bli. I det vilda har kaninen aldrig någon mat serverad i skål, och de visar i princip aldrig matrelaterad aggression. Man kan också börja ge pellets bara som belöningar för olika trix.
Behöver du ytterligare hjälp och stöd tycker vi du ska se till att få det. Precis som vi ringer veterinären vid en kroppslig sjukdom kan man ringa en etolog för att få hjälp med kaninens beteende.
Undvik det här
Kaninägare rekommenderas ofta att använda obehag för att avbryta och straffa bort aggression. När obehag är en del av träningen riskerar vi mer aggression, rädsla, sämre inlärning, stress och en kanin som inte vågar göra något alls.
Det är vanligt att kaninägare ges rådet att närma sig kaninen med tjocktröja och handskar, för att sedan inte backa undan om kaninen morrar eller attackerar. Den här metoden tar all kontroll från kaninen och löser ofta inte problemet. Dessutom använder vi faktiskt rätt så mycket obehag, annars hade vi inte sett aggressiva beteenden alls.
Ibland ges rådet att knäppa till kaninen på nästan när den morrar eller bits. Att lägga till bestraffningar som den här är oftast ineffektivt och det ökar kaninens obehagskänslor i samband med dig. Inte alls bra.
Det är absolut fullt möjligt att bestraffa och ”trycka till” en kanin tills den inte biter mer. Men ställ dig själv frågan om det är den väg du vill gå. Vill du att din kanin är lugn eftersom den är rädd för vad du ska göra annars? För att slippa dig?
Vi på kaninmagazinet vill hellre att relationen till kaninen ska vara baserad på tillit, en förväntan på positiva saker.
Text: Nathalie Månsén, uppdaterad av Emma Almqusit 2019
Foto: Maria Frykstedt & Emma Almquist
Commentaires